And there we have it.

Ja, gott folk, jag har nu blivit erbjuden jobbet som jag var på intervju för i tisdags i Genève. Jag är tacksam och nöjd över att jag kommer att vara i en betydligt bättre ekonomisk situation, och för att de valde mig bland alla, men utöver det har jag faktiskt inte hoppat av glädje över det här jobbet.

Jag känner mig kluven inför detta besked. Som sagt har chefen både uner intervjun och på telefon när han ringde och erbjöd mig jobbet sagt att han är väldigt krävande. Han förklarade också vad han erbjuder i lön och att jag då ska vara beredd på att jobba hårt. Han frågade också ifall jag förstår vad han menar med det han säger. Så jag sade ja, men jag har lite funderat på det här och nej, jag vet inte vad det är han underförstått vill säga. Men orsaken till att det inte känns så bra är ju att det antagligen betyder att han är beredd att betala en viss lön, men sen måste jag vara redo att jobba när som helst, hur mycket som helst - inte räkna timmar. Det finns ju lagar på det här, och jag antar att det måste stå någon indikativ på antal timmar i veckan i mitt kontrakt. Men underförstått är det bara i teorin för att det måste stå på kontraktet, dom har då låtit förstå att det inte kommer att följas så det känns lite som att jag säljer mig själv och min fritid (min hälsa?) för ett jobb som inte ens är något jag egentligen vill syssla med.

Jag kunde inte bry mig mindre om lönen, jag skulle nöja mig med hälften mindre om det kom med en garanti på 8-9 h arbetsdag och fem dagars vecka. Jag skulle däremot vara mer än beredd att jobba häcken av mig om det var ett jobb inom mänskliga rättigheter, där skulle det kännas som att jag arbetade för något och något som motiverar mig till 100%. Sen kommer jag att sakna sambolivet något otroligt! Det bränner under ögonlocken bara jag tänker på hur lite vi kommer att kunna ses.

Å andra sidan, det kan mycket väl hända att de pratar såhär för att "skrämma" en till att jobba bra, och att det sen inte alls kommer att handla om så mycket jobbtimmar och stress som jag tror. Det kan också mycket väl hända att jag kommer att trivas jättebra med jobbet. Och jag måste ju i alla fall prova på, annars kan jag inte veta. Ska försöka stå ut/inte bli sparkad de två första månaderna, två månaders lön skulle nämligen gott räcka till att betala tillbaka studielån + visa skuld...Lönerna i Schweiz är höga! Å andra sidan kostar det ju att leva där, får räkna med minst 800 euro för ett rum eller en etta...men ändå, hujsigt mycket pengar för en som inte haft nån stadig inkomst förutom studiestöd, heh. Så min morot kommer att vara att jobba för att bli skuldfri - och kunna köpa en gitarr och en sån här:

Hur som helst, ska noga studera arbetskontraktet så att allt står rätt till och se till att jag inte kommer att utnyttjas innan jag skriver under.

Så håll tummarna för att jag inte säljer min själ till djävulen!